Idag tog jag mitt sista p-piller.

Hade ett stort leende på läpparna imorse och min fästman kunde inte låta bli att skratta åt mig. Jag vet att det kan dröja bra länge innan man blir gravid, och det får ta den tid det tar känner jag. Jag tycker bara att det känns väldigt spännande! Tänk, första steget till att bilda familj - det känns stort!

Mina systrar och min fästmans syster har inte haft särskilt lätt att bli med barn. Jag vet inte om sådant kan ligga i släkten? Hur mycket finns i generna? Hur som så oroar jag mig inte för det nu. men jag har ändå mycket tankar kring hela processen från att ta beslutet att sluta med piller till att faktiskt få barn. Tidigare i veckan blev jag nästan lite irriterad på honom för att han verkade lite likgiltig. Jag frågade om han var glad, och ja det var han. Jag frågade om han var nervös, är han redo för det här steget? Och ja det var han.

Kanske är det en större grej för en kvinna att sluta med piller? Det är inte bara själva tanken vad det kan leda till utan även den psykologiska aspekten att hittills har man gjort vad man kan för att inte bli gravid. Och nu skyddar man sig inte längre mot det. Jag har t.ex ätit piller i över tio år, det är en lång tid. Ska bli spännande och se hur lång tid det tar innan hormonerna ställer sig till rätta.

//M