Igår berättade min fästman att hans ena tjejkompis tagit körkort. Självklart var han glad för hennes skull. Själv kände jag mig bara värdelös i stunden. Får ofta den känslan nu. Jag har min uppkörning och allt bokat, det är om typ en månad. Jag vet idag vad jag kan och inte kan så det är bara att öva och nöta. Men jag känner mig så värdelös som inte har körkort än! Jag har övat och övat och övat. Sen har jag iofs gett upp och fått börja om. Denna gång ska jag inte ge upp, nu ska jag öva tills jag har det där förbannade kortet i min hand!

Sen när jag väl har körkort så ska jag dessutom stötta alla dem som ännu inte har det. För jag vet hur tråkigt och svårt det kan vara.

Finns det fler som kämpar med körkort där ute?

//Maria

Idag har jag en kort utbildning om BBIC på jobbet, barns behov i fokus. Det är intressant även om jag själv inte kommer att använda verktyget i mitt dagliga arbete så kommer jag kanske beröras av det.

Börjar själv också smått fundera över, kan man förbereda sig inför rollen som förälder? Hur planerar man bäst för att bilda familj? Själv så tycker jag att det är viktigt för mig att jag har grunderna; fast partner som jag är lycklig med, en bostad och hem som känns tryggt, fast anställning. Sedan har min fästman som krav att jag ska ha körkort och bil. Men det där är det praktiska. Hur förbereder man sig mentalt? Det finns ju aldrig ett perfekt tillfälle att skaffa barn tänker jag. Eller gör det det? Och hur förberedd ska man vara mentalt? Går det verkligen att förbereda sig?

Jag och min fästman pratade om det förut, och han menar på att bara jag skaffar körkort kan jag sluta med p-piller. Han är redo och han säger att han inte är nervös. Kan andra klara av det kan väl vi.

Hur tänker/tänkte ni?

//Maria

Igår kväll satt jag en stund i min fästmans famn och grät. Grät för att livet är så orättvist för många och för att det tär på mig att stå vid sidan av och se på. Det kan verkligen vara renande att gråta, att få släppa ut det man bär på. Jag har verkligen känt mig som en medberoende, då mina nära och kära mått dåligt.

Att få skriva är också ett sätt för mig att få ur mig vad jag tycker och tänker. En chans att få lätta på hjärtat.

Idag är en ny dag och jag känner mig starkare än igår!

//Maria

Är det bara jag, eller är det fler som upplever det som att folk i allmänhet mår dåligt? Läste någonstans att Sverige ligger högt i topp över sjukskrivningar. Ser jag på min umgängeskrets så passar de nog in i statistiken. Tyvärr, men sant, och det är unga människor. Hur är vår livskavlité egentligen? Har vi inte det ganska bra här i Sverige egentligen?

Allt kan man inte råda över. Men jag känner att om folk runt omkring mig inte börjar må bättre snart så måste jag själv söka terapi! Jag orkar inte se mina nära och kära må dåligt, bli sjuka, gå in i väggen etc. Det tär på en att se på när ens vänner och familj inte mår bra. Hur ska man orka stödja alla dessa personer?

Någon som har tips?

//M

 Var ute och övningskörde igår igen, och det gick riktigt bra. Det känns skönt att man börjar få kontroll i trafiken och inte börjar kallsvettas så fort som en rondell närmar sig.

Min kollega på jobbet som tror på övernaturliga saker och som har lite mediala krafter har en gång sagt att hon tror att jag kommer göra barn i april. Vi får väl se, allt hänger ju på körkortet. Nej det är sant, min fästman har satt upp en regel. Inget körkort, inga barn. Så är det.

//M

Det här är min nya blogg. Jag har ännu inte koll på hur allt fungerar, men jag kommer nog snart dit.

När jag var yngre skrev jag dagbok, nu tänkte jag ge detta en chans!

Vi ses/hörs.

//M