Nu är jag som sagt inne på den sista raden av kartan, sen är det slut med piller. Men jag undrar, hur gör man egentligen när man förbereder sig för att skaffa familj? Jag har uppfyllt en del av de krav som jag själv och tillsammans med min fästman satt upp, så som:

- fast anställning

- tryggt boende

- körkort

Jag älskar min fästman och tror mig veta att han kommer att bli en alldelses underbar pappa.

Är det något annat man ska tänka på? Jag vet att det nog finna massor av saker, men det viktiga? Har ni tips på något man ska tillsammans fundera över? Det sägs ju att skaffa barn kan bli en kris.

//Maria

Idag tog jag mitt sista p-piller.

Hade ett stort leende på läpparna imorse och min fästman kunde inte låta bli att skratta åt mig. Jag vet att det kan dröja bra länge innan man blir gravid, och det får ta den tid det tar känner jag. Jag tycker bara att det känns väldigt spännande! Tänk, första steget till att bilda familj - det känns stort!

Mina systrar och min fästmans syster har inte haft särskilt lätt att bli med barn. Jag vet inte om sådant kan ligga i släkten? Hur mycket finns i generna? Hur som så oroar jag mig inte för det nu. men jag har ändå mycket tankar kring hela processen från att ta beslutet att sluta med piller till att faktiskt få barn. Tidigare i veckan blev jag nästan lite irriterad på honom för att han verkade lite likgiltig. Jag frågade om han var glad, och ja det var han. Jag frågade om han var nervös, är han redo för det här steget? Och ja det var han.

Kanske är det en större grej för en kvinna att sluta med piller? Det är inte bara själva tanken vad det kan leda till utan även den psykologiska aspekten att hittills har man gjort vad man kan för att inte bli gravid. Och nu skyddar man sig inte längre mot det. Jag har t.ex ätit piller i över tio år, det är en lång tid. Ska bli spännande och se hur lång tid det tar innan hormonerna ställer sig till rätta.

//M

För snart en vecka sedan tog jag körkort! Känns så befriande, tänk vad mycket tid och pengar jag kommer att få över nu.

Skrev teorin på morgonen och körde upp efteråt. Väldigt intensivt och var helt slut sen när det var över. Idag ska jag till posten och hämta ut mitt körkort som redan är klart. Slipper köra med en lapp i plånboken.

Nu är det del två av min och min fästmans plan som börjar. Inga mer p-piller.

/Maria

Det snöar, igen! tar den här vintern aldrig slut?

Igår påpekade min sambo att jag alltid är trött nu för tiden. Det är okej att vara trött, men jämt? Han var orolig för mig. Det gjorde mig lite orolig också. Och dt är sant, jag är trött jämt!

Det är en otrolig press på jobbet, det är inte så mkt att göra åt. Jag gillar mitt jobb, jag är bra på mitt jobb och jag vill inte byta jobb.

Det är prestattionskrav hemma också då jag övningskör på fritiden. Har cirka 4 lektiner per evcka, både privat och med bilskolan - och det tar energi! Dessutom så ligger väl pressen där också från min sambo. Inget körkort, inga barn. Schysst press.

Inte undra på att man blir vintertrött??!

//M

Nu har jag bytt bilskola, nu attan! Har första körningen på torsdag och känner mig smått nervös. Vet inte vad de har för bilar och så ska jag köra med en bekant till min fästman. Då kan man ju inte göra bort sig! Det känns bättre på ett sätt att körläraren är bekant, ja inte till mig, för då känns det som att man kommer få valuta för pengarna. Han vet mitt mål och att jag vill dit fort som attan!

Nu är det bara att tuta och köra då!

//Maria

Igår berättade min fästman att hans ena tjejkompis tagit körkort. Självklart var han glad för hennes skull. Själv kände jag mig bara värdelös i stunden. Får ofta den känslan nu. Jag har min uppkörning och allt bokat, det är om typ en månad. Jag vet idag vad jag kan och inte kan så det är bara att öva och nöta. Men jag känner mig så värdelös som inte har körkort än! Jag har övat och övat och övat. Sen har jag iofs gett upp och fått börja om. Denna gång ska jag inte ge upp, nu ska jag öva tills jag har det där förbannade kortet i min hand!

Sen när jag väl har körkort så ska jag dessutom stötta alla dem som ännu inte har det. För jag vet hur tråkigt och svårt det kan vara.

Finns det fler som kämpar med körkort där ute?

//Maria

Idag har jag en kort utbildning om BBIC på jobbet, barns behov i fokus. Det är intressant även om jag själv inte kommer att använda verktyget i mitt dagliga arbete så kommer jag kanske beröras av det.

Börjar själv också smått fundera över, kan man förbereda sig inför rollen som förälder? Hur planerar man bäst för att bilda familj? Själv så tycker jag att det är viktigt för mig att jag har grunderna; fast partner som jag är lycklig med, en bostad och hem som känns tryggt, fast anställning. Sedan har min fästman som krav att jag ska ha körkort och bil. Men det där är det praktiska. Hur förbereder man sig mentalt? Det finns ju aldrig ett perfekt tillfälle att skaffa barn tänker jag. Eller gör det det? Och hur förberedd ska man vara mentalt? Går det verkligen att förbereda sig?

Jag och min fästman pratade om det förut, och han menar på att bara jag skaffar körkort kan jag sluta med p-piller. Han är redo och han säger att han inte är nervös. Kan andra klara av det kan väl vi.

Hur tänker/tänkte ni?

//Maria

Igår kväll satt jag en stund i min fästmans famn och grät. Grät för att livet är så orättvist för många och för att det tär på mig att stå vid sidan av och se på. Det kan verkligen vara renande att gråta, att få släppa ut det man bär på. Jag har verkligen känt mig som en medberoende, då mina nära och kära mått dåligt.

Att få skriva är också ett sätt för mig att få ur mig vad jag tycker och tänker. En chans att få lätta på hjärtat.

Idag är en ny dag och jag känner mig starkare än igår!

//Maria