Igår kväll satt jag en stund i min fästmans famn och grät. Grät för att livet är så orättvist för många och för att det tär på mig att stå vid sidan av och se på. Det kan verkligen vara renande att gråta, att få släppa ut det man bär på. Jag har verkligen känt mig som en medberoende, då mina nära och kära mått dåligt.

Att få skriva är också ett sätt för mig att få ur mig vad jag tycker och tänker. En chans att få lätta på hjärtat.

Idag är en ny dag och jag känner mig starkare än igår!

//Maria